Det hårda livet som singel
Ibland så tänker jag på att jag saknar livet som singel och allt var det innebar. Innan jag träffade min pojkvän så var jag rätt vild, jag festade som fan, shoppade varje dag och blev kär hit och dit. Men detta innebar att jag också blev sårad oftare än jag var lycklig. Man ville hita någon att tycka om och man ville bli omtyckt men detta gjorde att man gick så så många nitar och tappade tron på killar att de kunde vara snälla och generösa. När jag tänker tillbaka hur jag levde mitt liv som singel och hur jag blev behandlad så saknar jag det inte. Jag tror att jag saknar firheten som det innebär. För det är en frihet att vara singel men det är en fantastisk kännsla att får känslor besvarade och bli älskad. Jag fårstår inte hur jag orkade med allt festande och killar som tafasade och var desperata efter någon att "leka med". Nu när jag går ut blir jag arg och lessen men även lite äklad och känner mig kränkt och förolämpa. De gjorde jag inte när jag var singel, jag blev aldrig glad av att någon tafsade men jag älskade uppmärksamheten man fick när man var singel, jag kan gilla uppmärksamhet nu med. Men jag vill inte ha samma uppmärksamhet som jag hade då. Sen kanske det handlar om ålder. Jag var 19 när jag träffade min pojkvän, det kanske handlar om mognad med. Men det man ska komma ihåg det är att hjärtat alltid läker, även om det kan ta tid.
